femikolmarden

Norrköpings Stadslopp. 2013. Nöjd över att vara i mål,som 26e dam i tävlingen på 45.44. Men det var inte min bästa dag. Började dagen med att få mens. Dessutom regn o regn. Men sedan slutade regnet och jo på uppvärmning känndes det faktiskt helt OK. Träffade massa folk jag känner o ja stämningen var på topp. När starten gick var jag inte riktigt med. Rörgit och stökigt. Och loppet gick ut med att kämpa. Kämpa. Kämpa. Löpningen stämde inte alls. Inget flyt. Var redo o stanna flera gånger. Men kämpade på. En helt underbar bana. Folkfest. Fullt på stadens gator i trädgårdar, balkonger och parker. Så det gick bara inte o ge upp. När det var en kilometer kvar tänkte jag äntligen, och då kom krampen i vaden. Alla som haft kramp vet att det inte är så behagligt o definitivt inte o springa med. En balansgång. Fortsätta kämpa men utan att skada sig!!! En sådan befrielse att sedan äntligen vara i mål. Jo jag är NÖJD. Men det finns mer och ge och nu väntar nya utmaningar. Nästa gång 3 mil istället för den där milen. Lidningöloppet. Har aldrig sprungit längre än en mil på tävling så detta blir något nytt. Lite smått ångest inför uppgiften men ska fokusera på att ha kul. Charmen med löpning. Alla har sina egna mål att uppnå. Precis som igår. Någon kanske sprang sin första mil där igår, sin första tävling. Andra var vana löpare. elitlöpare, ja t.o.m direkt från VM i Moskva. Men det som slog mig mest var att det var glada miner överallt. Både bland löpare och publik. Den här fokfesten återvänder jag nog gärna till. O barnen de var nöjda oxå där vid Stadium Arena...