femikolmarden

Trygghet I Löparspåret.

Tyvärr inte en självklarhet för alla- trots att det borde vara det.

 

Igår sprang jag min vanliga runda som  jag sprungit så många gånger. Där och då kände jag mig trygg trots mörker och dimma och en pannlampa som gjorde att jag iaf såg typ 2meter framför mig när det har som värst. Jag känner mig trygg när jag springer men vet att långt ifrån många gör det. 

Mycket konstiga saker som händer runt omkring i samhället som gör att många känner sig otrygga. Blir både arg, frustrerad och ledsen att man som tjej inte ska känna sig trygg ens i  Löparspåret.  

 

Jag känner mig trygg när jag springer. Under de år jag tränat har jag en gång blivit rädd, och det är egentligen en gång för mycket! Det var när jag för några år sedan (hade återupptagit träningen efter att ha fött 3barn) skulle springa i ett motionsspår, då en kille som jag hade sett på håll ett tag helt plötsligt kliver ut där jag ska springa. Ställer sig i vägen för att "stoppa mig". Under några få sekunder hinner jag säkert tänka 1000 tankar. Men det som etsar sig fast i mitt huvud är "Visa dig stark"" Visa dig stark". Jag lovar jag kände mig inte stark, där och då. Men visade mig stark och tror att det gjorde att denna personen valde att ta ett kliv tillbaka. 

 

Den där händelsen kunde gjort att jag valt att lägga skorna på hyllan. Men jag valde det motsatta. Först blev jag rädd, skrämd, vad händer nästa gång. Sedan blev jag förbanad. Förbanad över att någon annan kunde ta makten av vad jag vill. Aldrig! Jag tänker fortsätta springa. Det ska alla ha rätt till. Nu och i framtiden.