femikolmarden

Det känns som jag suttit inne!

Så beskrev en annan mamma en del av sitt liv
då jag träffade henne.
Ett liv på sjukhus med sitt barn.

Våra barn är lika gammla så
vi har träffats förut,
när storasyster var bebis.

Redan då kämpade de periodvis på sjukhus
med olika diagnoser och symptom.
Tyvärr blev det inte bara i perioder,
dygnet runt, hela tiden.

Nästa helg firar vi en 4-åring här hemma.
De hade också firat sin 4-åring,
men tyvärr fanns deras barn inte med dem.

Hon berättade en liten del om sitt/deras liv
hur de haft det.
Bra stunder, mindre bra stunder
men hur de i efterhand ändå kunde se det positiva 
i något som hade varit så negativt 

Nu verkade det som att de såg ljuset igen,
även fast minnena alltid finns kvar.

Ibland gnäller man över småsaker

-när man träffar sådana här männsikor
så tänker man att man aldrig mer ska gnälla över skitsaker!
Men likt förbaskat kommer jag göra det ändå!
Jag tröstar mig dock med
att den här mamman nu också
gnäller över skitsaker.

Det är ju ändå positivt att man faktiskt kan komma tillbaka
och leva ett någorlunda "normalt" liv efter en sådan upplevelse.
Som faktiskt innebär att leva med tunga minnen
men att ändå försöka göra det bästa av det.

Vi har alla våra saker i bagaget
Vissa bär saker som syns utanpå,
andra har osynliga ryggsäckar
med kanske väldigt jobbigt och tungt innehåll.

Ibland önskar man att man kanske kunde hjälpa andra lite mer.
Men man får väll göra det man kan utefter sina egna förutsättningar.
I grund och botten måste man ju leva sitt eget liv...
men en tanke,
ett sms,
kanske en kommentar i en blogg,
några kronor i en bössa,
att stanna upp i tio minuter och ta sig tid och lyssna,
bjuda på en kopp kaffe,
SMÅ saker kan göra skillnad!

Jag hoppas aldrig jag kommer få uppleva något liknande som den mamman,
den familjen,
men skulle jag det
hoppas jag att jag också kan se ljuset i mörkret när jag kommer ut!